Vi har en underbar kultur i Sverige. Vi har det så bra i jämförelse med andra länder att vi frodas i kärlek och medmänsklighet. Nästan iallafall. Eller, snarare, vi tror att vi gör det.
När jag åker tunnelbana under rushhour är jag den enda personen i vagnen. Trots att jag svettas av trängsel och ofta måste stå upp för att jag har svårt att hitta en sittplats, är jag ensam i hela vagnen. Det låter ju väldigt paradoxalt, och det är det, precis som vår kultur. Eftersom jag delar vagn med 90 andra osynliga människor ska jag dessutom visa hänsyn genom att inte prata i telefon, det uppfattas som väldigt provocerande eftersom INGEN vill höra mitt privatliv, och om man av någon sjuk anledning råkar se en annan människa och tittar denne i ögonen möts man av en blick som kan liknas till den Medusas fiender fick möta innan dom raskt förvandlades till sten.
Well, jag kan väl börja med att kommentera mobiltelefon i tunnelbanan eftersom det ämnet har fått mer debatter än Saddam Husseins avrättning.
Förbjuda mobiler i tunnelbanan? Vilken bra idé, kanske kan vi införa barnvagnsfria vagnar också, tätt följt av skolklassfria vagnar, dagisfria vagnar, hårsprayfria vagnar, sminkfria vagnar, alkisfria vagnar, håriga män-fria vagnar och en vagn där ingen gravid kvinna får sitta?
Nu är jag löjlig tycker ni men det ska vi allt bli två om. (gärna fler men det lär väl inte vara mer än en person som läser det här)
"Jag blir så trött på att höra folks privatliv när jag bara vill sitta och ta det lugnt efter jobbet, jag blir så förbannad på alla idioter som inte kan respektera att vi är flera som tvingas höra på det oändliga babblet. Jag skiter väl fullständigt i om du inte ville ha sex med din pojkvän eller hur många köttbullar du ska ha till middag!"
Det där var ett klassiskt exempel på en antimänniska. Vad vi kan enas om direkt är väl att tunnelbanan inte är ett ställe där man i lugn och ro kan läsa en bok utan störande moment utan en samlingsplats för svettiga, stressade homosapiens som bara vill hem så fort som möjligt, vad du som räknat med en kort semester mellan Ropsten och östermalm borde göra är att skaffa ett landställe. Vad vi bör ta upp först är väl den där biten med att "tvingas" lyssna. Jag har aldrig suttit i ett koncetrationsläger, men jag kan tänka mig att man TVINGAS lyssna på sina kamrater som står och duschar i gas två baracker bort. Jag kan tänka mig att folk som upplevt ett krig har TVINGATS lyssna på hur bomber spränger bort deras farmors byggnad och hur dom TVINGATS lyssna på hur folk blir ihjälskjutna utanför medan dom gömmer sig för att överleva. Jag kan däremot inte föreställa mig alls hur någon i en tunnelbanevagn TVINGAS lyssna på en annan människas samtal. Det är väl snarare den som pratar i mobilen som ska avgöra om det är okej att prata eller inte "det finns folk som KAN höra." Visst är det irriterande när en 15 årig tjej sitter och skriker i sin mobil och säger "näääääää-ä??" i 309 decibel i 45 minuter, MEN det är att hon är 15 år och hjärndöd som är irriterande, inte att hon pratar i mobil. För vad är skillnaden från att hon hade suttit och snackat exakt likadant med en väninna i sätet mittemot? Ingen, du vet det, jag vet det. Det är flickans ålder och intelligensnivå du stör dig på, och inte att hon använder ett kommunikationsredskap i din närvaro. (sålänge du fortfarande inte tror att den radioaktiva strålningen kan sätta din pacemaker ur spel, då kan jag förstå din oro, men då tror jag att en HD-tv har samma riskfaktor.)
"Jag vill inte höra privata delar ur någons liv." Det vill du visst, du vill höra så privata delar om alla du möter du bara kan, och om det fanns möjlighet skulle du ladda ner mappar på alla dina kollegor med dom smaskigaste detaljerna om deras sexliv, matvanor, toavanor och tidigare relationer, mål i livet. Du skulle nästan gjort vad som helst för att få tag i hemsidan och den informationen. Jag också. Annars hade aftonbladet gått i konkurs för flera år sedan. Du kan ljuga för dig själv hur mycket du vill, men om sanningen ska fram handlar det bara om vanlig hederlig svensk avundsjuka, man ska vara så mellow som möjligt och bara existera, att vara en mall-robot. ( En mall-robot är den typiska "svensken" som går i skolan, skaffar partner, hittar okej jobb, skaffar lya, gifter sig, får barn och gör precis som man "ska", mao, går på parmiddagar, kollar på Stefan & Christer samt Allsång på Skansen och liknande familjeunderhållning, dricker alkohol så ofta tillfället ges och tycker att Peter Siepen är en urspårad galning medan dom själva sitter inne med läskiga hämningar dom inte förstår för att dom lever som alla andra på sin lilla kant.)
Om det inte var privata samtal som folk hade i tunnelbanan hade du slutat lyssna (vilket är det enda tips du behöver få för att slippa din livsångest över mobilen i t-banan) för längesedan, så fort samtalet började handla om att Gregers hund hade sprungit lös i 2 timmar innan han drack en skål vatten hade du somnat som ett barn efter en tung arbetsdag och vaknat av den inbyggda klockan vid din station.
Ingen vill vara en mall-robot 2007, men tråkigt nog är det fortfarande en ledande 89% av vår befolkning i Sverige. (väldigt nogrann studie i %)
Nu när vi kommit överens om att du nästan skulle betala för att få veta allt om dina medmänniskor kan vi ta upp ämnet som går hand i hand med detta vilket är onsyligheten i tunnelbanan. Man ska ju helst inte prata som sagt, vad man heller inte ska är att se varann i ögonen, nudda varandra eller eventuellt ställa frågor eller föra samtal med den mittemot.
OM du nu mot förmodan börjar prata med någon som sitter i "din fyrkant" kan du räkna med att dennes första intryck är att du är galen. Hade det funnit överfallsalarm hade det varit intryckt för fler minuter sedan och du hade blivit ivägsläpad av vakter innan du sagt klart meningen. Nu finns det inget sånt larm så din mening blir sagd vare sig personen vill höra eller inte, (notera här hur vi har väldigt lätt för att "inte lyssna" på den som pratar i jämförelse med mobilen som hörs på mils avstånd oavsett kvalité på hörseln) När personen väl hajjat att det var honom/henne du pratade med får du nog ställa frågan en gång till "jag satt i andra tankar" får du förmodligen höra. ("Andra tankar" är också annars väldigt lättavbrutna av mobilprat)
När din fråga är ställd får du ett kortfattat svar, inte för lite information så att det blir följdfrågor, men inte för mycket så ni kan förväntas prata resten av resan ut.
Skulle du skippa snacket och försöka anpassa dig till dina varma medmänniskor har du fortfarande en del "problem" att ta tag i. Om ditt knä för en sekund skulle nudda personen som sitter mittemot har du helt plötsligt gått över gränsen för vad som är okej, du har spottat på den andra människans personliga integritet så while you're at it kan du väl lika gärna ge personen en örfil direkt istället, det är ungefär samma sak. Det är förskräckligt, och händer det mer än en gång börjar dom sura minerna dra ihop sig och den annars hatiska stämingen omvandlas till mordisk.
Jag vill att det här ska vara ett generationsproblem, och jag tror att det är så. Jag tror att om 20 år när ni gamla surputtar har dött av ålder, pacemakers som slutat funka pga mobilprat, fått istappar i huvudet, (får man bara om man är över 50 bast) eller lyckats ramla ner på spåret och inte hunnit upp innan det försenade Hagsätra tåget rullade in på perrongen 22 minuter senare, kommer vi ha en helt annan inställning till alla dessa problem och våra värsta problem är att vi fortfarande tillåter barnvagnsmaffian att härja fritt.
Nej. som vanligt babblar jag på utan direkt vare sig kunskap, moral eller förnuft, och min cyniska anda växer ju mer jag skriver, och notera att detta inte gäller så fort alkohol är med i bilden, men varför det är så är en annan kommande blogg. Jag ger mig, orkar inte slösa mitt liv på att blogga min irritation, nu ska jag ut och hutta med näven åt någon gravid som stör friden.
Sensmoral; Du är vad du äter, så börja käka exctasy istället för omega-3 så du får lite kärlek i din kost & vardag Hitler.
Å sluta vara så jävla inåt, våga vara lite intresserad av någon annan än dig själv ditt helvete. (På sund nivå, vad Britney fick i sig (!?) igår spelar mindre roll.
måndag 2 juli 2007
fredag 29 juni 2007
Våldtäkter & liknande sexistisk skit!
Hejsan Allihop!
Det här är min första blogg ever, eller egentligen inte eftersom blogg tidigare hette "dagbok" på communitys och sen bara blev en sån där äcklig fluga, bytte namn, blev populärt och sen hade varenda jävel en åsikt att kasta ur sig! Men jag ska inte vara den som är den utan tänker halvglatt och små-pessimistiskt haka på er trend. (Antar att det var så här folk resonerade när allas vår Hitler kom till makten och hade udda förslag om hur man kunde göra världen lite bättre.)
Jag tänker iallafall slå på stort direkt och attackera allas sårbara punkt genom att gå på ett ämne jag inte kan ett skit om men som jag ändå funderat mycket på. Det är nämligen såhär kära läsare, att förr i tiden, eller ja, fram tills idag efter att jag besökt systembolaget, hade jag resonabla argument till ämnet, men numera är dom förpestade av mitt vardagshat som jag annars uteslutit ur detta ämne, fram tills idag då.
Kom till skott nu Victor du babblar. jag vet, men jag måste ju förklara mig innan jag får FI i hälarna och arga mjukfeminister som inte vill annat än flå min ljusbruna hy och eventuellt göra en uppstoppad billig version av en uppblåsbar-man..Doll..typ.. aja skitsamma, Komma till skott som sagt, skott..
JO. Förr disskuterade jag ofta med tjejer/kvinnor/flickor om deras problem med att gå ensamma på kvällar från krogar eller tunnelbanan osv, och jag förstod precis hur dom kände sig och höll med om hur hemskt allt är. Men nu har jag kollat lite på andra sidan av myntet och upptäckt en del saker. FÖRR, hade jag en stark känsla av orolighet när jag gick bakom kvinnor på kvällarna. jag kände nästan ett behov av att skrika att "jag ska inte våldta dig, jag är en goodguy, jag lovar, gråt inte och var inte rädd." Onödig replik att skrika tycker ni säkert (inte för att det någonsin hände) men jag har en tendens av att gå jävligt målmedvetet. Går jag ensam har jag ett mål, jag ska hem, och det ska gå fort så in i helvete, men utan att jag ska behöva springa. (för det har jag inte lungor till) Och jag har alltid oturen att hamna bakom en panikslagen tjej som jag alltid lyckas knappa in på, trots att jag gör massor med försök att gå så sakta som möjligt så att hon ska hinna iväg och känna sig trygg, men aset lyckas alltid hålla lågt tempo och jag kommer utan att ens försöka ifatt flickstackarn som med hela kroppen får panik och gräver i väskan efter potentiellt vapen att oskadligöra mig med. Ibland byter jag taktik och försöker att gå FRAMFÖR tjejen så hon är i MIN rygg, men det är just den där spurten att hamna där som ökar paniken hos vissa.
Tidigare var det här syndromet lika jobbigt för mig som för tjejen, jag vandrade i ett skevt tempo med ångest och jag kände hennes rädsla på mils avstånd vilket gav mig skuldkänslor för något jag inte hade gjort eller ens var kapabel att göra. Jag tyckte så synd om er tjejer att jag disskuterade ämnet ofta med olika människor för att hitta en lösning. jag frågade efter råd om hur vi killar skulle bete oss i den situationen och jag gjorde tom reportage om ämnet, och svaren blev då ofta från er själva (kvinnor) att ni fick skylla er själva om ni blev nojjiga för alla som gick bakom er om nätterna. Jag höll inte med utan argumenterade för hur läskigt det måste vara, jag tycker själv att det är obehagligt att ha någon i ryggen om nätterna en längre tid, att man ska åt samma håll hela vägen hem är ju inte så sannolikt, men det händer. Jag blir mer testosteronladdad än vad jag blir ledsen och rädd, gör mig redo för en deathbattle. Men känslan av obehag är förmodligen densamma, ingen vill väl ha en deathbattle från ingenstans liksom.
MEN.
Idag, när jag gick från systemet med en påse från mcdonalds och ett gäng bärs i handen, mitt på ljusa dagen, gick jag bakom en kvinna i 37 års åldern, hon hade matkassar och gick i sin takt, och jag, med mat och skit i händerna ville hem innan det kallnade, gick i min normala bestämda "nu ska jag fanimej hem fort" takt. Jag knappar in på fanskapet och gör mig redo att köra om henne, med flashig house i mina hörlurar glider jag fram på ett väldigt smooth och coolt sett med ett brett leende på läpparna, fredag och allt liksom. Tror ni då inte hon kollar bak när jag är diagonalt bakom henne, mitt i omkörningen med en sådan fruktan i sin blick som hade fått "Skriet" att se ut som en glad semesterbild från Ibiza, att jag fylldes av oro och sedan ilska. Blicken sa "hur kan du vara så jävla dum att du går såhär nära mig, du måste ju vara sjuk, håll 20 meters regeln för fan. Jag har redan slagit 112 från fickan så dina dagar är räknade buster, du ska aldrig få molesta en kvinna igen ditt svin!" Ungefär. Och jag gav henne en "Nu räcker det fanimej ditt vettskrämda helvete, jag ska hem, det är dag, du går sakta lunkandes utan direkt mål med ditt liv och du förväntar dig att jag bara ska respektera din skit och leva mitt liv efter dig och dina 20 centimeters ben!? Fuck off." Ungefär.
There you have it. Dagen då jag förändrades. Jag respekterar tamejfan inte det här längre. Jag ska inte lva i fruktan för att andra lever i fruktan, jag har inte tid med sånt. Visst, ni har det hårt som tjejer, var fjärde snubbe är ju typ en våldtäksman eller psykopat, hustrumisshandlare och pedofil, sjukligt svartsjuk dåre och instabil osäker steriodtorsk. men nu råkar jag tilhöra den gruppen som på sin höjd har kallat en tjej för hora i omkläddningsrummet vid 15 års ålder och eventuellt nämnt något om kuksugerskor & sprutluder, men thats it, och det var vadå, 9 år sedan? Jag är trött på att bli behandlad som ett freak som bara skrämmer vettet ur folk på nattetid och numera dagtid. jag vill ju vara killen som tjejen VILL gå närs så hon känner sig trygg. "Han där verkar ju rätt frisk iaf, jag håller mig nära honom så han kan skydda mig vid eventuell fara" Men istället är jag en potentiel mördare, det är förjävligt. Ponera att jag nu var en psykopat som inte fick något på krogen och tänkte tvinga mig till det istället. Vi ponerar att jag går bakom tjejer för att med våld tvinga mig till lite ömhet och eventuella könsjukdomar. (för kådis är väl omöjligt att dra på medan man brottas? Klarar ju knappt få på den när jag använder båda händerna och har godkänt tillträde till min partners sköte utan fysiska övergrepp)
Ponera det iaf. Jag ser inte förjävlig ut, jag har inte AIDS eller andra smittsamma grejer på mitt undre parti, jag klär mig ofta så propert jag kan och försöker att hålla mig nyduschad och gottluktandes (?), jag är inte världens äckligaste våldtäktsman och jag tycker tamejfan att jag åtminstone förtjänar tanken "Aja men OM han nu våldtar mig lär det inte var den vidrigaste killen jag varit med iaf, in fact, han är ju rätt söt, det kan tom bli ganska najs. kanske kan övertala honom om att skippa the brute force eller något.." Det där var väl lite att ta i kanske, men ni förstår min poäng.
Nej jag förstår den inte riktigt själv men eftersom jag skrivit en hel jävla uppsatts om skiten måste jag stå fast och försöka hitta den där röda tråden jag hade i början. Vad jag försöker säga är väl bara att någonstans får vi ta tag i ämnet tillsamans, jämställdhet och skit ni vet, snacka om det, placera ut lite lampor och patrullerande poliser i parker och skit, vi betalar ju skatt, den kan väl användas till annat än taxiresor och rondeller tycker man. Istället slösar vi resurser på att skapa grupper som ska sätta dit cannabisrökare som inte gör en fluga förnär, men det där är en annan blogg, men för varje ditsatt cannbisrökare är det ytterliggare en fri våldtäksman på gatan. Lägg fokus på saker som betyder något. Visst, jag kommer fortsätta vara nojjig när jag går bakom tjejer på kvällarna, men jag kommer med min bestämda gångstil att passera, och blir kvinnan i fråga rädd när jag gör min slutspurt för hamna framför henne så får hon bli det, jag vet att jag inte kommer röra henne och det får räcka, om hon inte har införskaffat ordentligt med tårgas, knivar, pepparspray, håller i sin mobil redo att ringa någon, eller rent av ringer någon som kan "hålla henne sällskap" får hon fanimej skylla sig själv. Jag ska hem, och förstör jag ditt liv på kuppen så får det vara så, min Bigmac ska ätas varm, och hör sen!
Det här är min första blogg ever, eller egentligen inte eftersom blogg tidigare hette "dagbok" på communitys och sen bara blev en sån där äcklig fluga, bytte namn, blev populärt och sen hade varenda jävel en åsikt att kasta ur sig! Men jag ska inte vara den som är den utan tänker halvglatt och små-pessimistiskt haka på er trend. (Antar att det var så här folk resonerade när allas vår Hitler kom till makten och hade udda förslag om hur man kunde göra världen lite bättre.)
Jag tänker iallafall slå på stort direkt och attackera allas sårbara punkt genom att gå på ett ämne jag inte kan ett skit om men som jag ändå funderat mycket på. Det är nämligen såhär kära läsare, att förr i tiden, eller ja, fram tills idag efter att jag besökt systembolaget, hade jag resonabla argument till ämnet, men numera är dom förpestade av mitt vardagshat som jag annars uteslutit ur detta ämne, fram tills idag då.
Kom till skott nu Victor du babblar. jag vet, men jag måste ju förklara mig innan jag får FI i hälarna och arga mjukfeminister som inte vill annat än flå min ljusbruna hy och eventuellt göra en uppstoppad billig version av en uppblåsbar-man..Doll..typ.. aja skitsamma, Komma till skott som sagt, skott..
JO. Förr disskuterade jag ofta med tjejer/kvinnor/flickor om deras problem med att gå ensamma på kvällar från krogar eller tunnelbanan osv, och jag förstod precis hur dom kände sig och höll med om hur hemskt allt är. Men nu har jag kollat lite på andra sidan av myntet och upptäckt en del saker. FÖRR, hade jag en stark känsla av orolighet när jag gick bakom kvinnor på kvällarna. jag kände nästan ett behov av att skrika att "jag ska inte våldta dig, jag är en goodguy, jag lovar, gråt inte och var inte rädd." Onödig replik att skrika tycker ni säkert (inte för att det någonsin hände) men jag har en tendens av att gå jävligt målmedvetet. Går jag ensam har jag ett mål, jag ska hem, och det ska gå fort så in i helvete, men utan att jag ska behöva springa. (för det har jag inte lungor till) Och jag har alltid oturen att hamna bakom en panikslagen tjej som jag alltid lyckas knappa in på, trots att jag gör massor med försök att gå så sakta som möjligt så att hon ska hinna iväg och känna sig trygg, men aset lyckas alltid hålla lågt tempo och jag kommer utan att ens försöka ifatt flickstackarn som med hela kroppen får panik och gräver i väskan efter potentiellt vapen att oskadligöra mig med. Ibland byter jag taktik och försöker att gå FRAMFÖR tjejen så hon är i MIN rygg, men det är just den där spurten att hamna där som ökar paniken hos vissa.
Tidigare var det här syndromet lika jobbigt för mig som för tjejen, jag vandrade i ett skevt tempo med ångest och jag kände hennes rädsla på mils avstånd vilket gav mig skuldkänslor för något jag inte hade gjort eller ens var kapabel att göra. Jag tyckte så synd om er tjejer att jag disskuterade ämnet ofta med olika människor för att hitta en lösning. jag frågade efter råd om hur vi killar skulle bete oss i den situationen och jag gjorde tom reportage om ämnet, och svaren blev då ofta från er själva (kvinnor) att ni fick skylla er själva om ni blev nojjiga för alla som gick bakom er om nätterna. Jag höll inte med utan argumenterade för hur läskigt det måste vara, jag tycker själv att det är obehagligt att ha någon i ryggen om nätterna en längre tid, att man ska åt samma håll hela vägen hem är ju inte så sannolikt, men det händer. Jag blir mer testosteronladdad än vad jag blir ledsen och rädd, gör mig redo för en deathbattle. Men känslan av obehag är förmodligen densamma, ingen vill väl ha en deathbattle från ingenstans liksom.
MEN.
Idag, när jag gick från systemet med en påse från mcdonalds och ett gäng bärs i handen, mitt på ljusa dagen, gick jag bakom en kvinna i 37 års åldern, hon hade matkassar och gick i sin takt, och jag, med mat och skit i händerna ville hem innan det kallnade, gick i min normala bestämda "nu ska jag fanimej hem fort" takt. Jag knappar in på fanskapet och gör mig redo att köra om henne, med flashig house i mina hörlurar glider jag fram på ett väldigt smooth och coolt sett med ett brett leende på läpparna, fredag och allt liksom. Tror ni då inte hon kollar bak när jag är diagonalt bakom henne, mitt i omkörningen med en sådan fruktan i sin blick som hade fått "Skriet" att se ut som en glad semesterbild från Ibiza, att jag fylldes av oro och sedan ilska. Blicken sa "hur kan du vara så jävla dum att du går såhär nära mig, du måste ju vara sjuk, håll 20 meters regeln för fan. Jag har redan slagit 112 från fickan så dina dagar är räknade buster, du ska aldrig få molesta en kvinna igen ditt svin!" Ungefär. Och jag gav henne en "Nu räcker det fanimej ditt vettskrämda helvete, jag ska hem, det är dag, du går sakta lunkandes utan direkt mål med ditt liv och du förväntar dig att jag bara ska respektera din skit och leva mitt liv efter dig och dina 20 centimeters ben!? Fuck off." Ungefär.
There you have it. Dagen då jag förändrades. Jag respekterar tamejfan inte det här längre. Jag ska inte lva i fruktan för att andra lever i fruktan, jag har inte tid med sånt. Visst, ni har det hårt som tjejer, var fjärde snubbe är ju typ en våldtäksman eller psykopat, hustrumisshandlare och pedofil, sjukligt svartsjuk dåre och instabil osäker steriodtorsk. men nu råkar jag tilhöra den gruppen som på sin höjd har kallat en tjej för hora i omkläddningsrummet vid 15 års ålder och eventuellt nämnt något om kuksugerskor & sprutluder, men thats it, och det var vadå, 9 år sedan? Jag är trött på att bli behandlad som ett freak som bara skrämmer vettet ur folk på nattetid och numera dagtid. jag vill ju vara killen som tjejen VILL gå närs så hon känner sig trygg. "Han där verkar ju rätt frisk iaf, jag håller mig nära honom så han kan skydda mig vid eventuell fara" Men istället är jag en potentiel mördare, det är förjävligt. Ponera att jag nu var en psykopat som inte fick något på krogen och tänkte tvinga mig till det istället. Vi ponerar att jag går bakom tjejer för att med våld tvinga mig till lite ömhet och eventuella könsjukdomar. (för kådis är väl omöjligt att dra på medan man brottas? Klarar ju knappt få på den när jag använder båda händerna och har godkänt tillträde till min partners sköte utan fysiska övergrepp)
Ponera det iaf. Jag ser inte förjävlig ut, jag har inte AIDS eller andra smittsamma grejer på mitt undre parti, jag klär mig ofta så propert jag kan och försöker att hålla mig nyduschad och gottluktandes (?), jag är inte världens äckligaste våldtäktsman och jag tycker tamejfan att jag åtminstone förtjänar tanken "Aja men OM han nu våldtar mig lär det inte var den vidrigaste killen jag varit med iaf, in fact, han är ju rätt söt, det kan tom bli ganska najs. kanske kan övertala honom om att skippa the brute force eller något.." Det där var väl lite att ta i kanske, men ni förstår min poäng.
Nej jag förstår den inte riktigt själv men eftersom jag skrivit en hel jävla uppsatts om skiten måste jag stå fast och försöka hitta den där röda tråden jag hade i början. Vad jag försöker säga är väl bara att någonstans får vi ta tag i ämnet tillsamans, jämställdhet och skit ni vet, snacka om det, placera ut lite lampor och patrullerande poliser i parker och skit, vi betalar ju skatt, den kan väl användas till annat än taxiresor och rondeller tycker man. Istället slösar vi resurser på att skapa grupper som ska sätta dit cannabisrökare som inte gör en fluga förnär, men det där är en annan blogg, men för varje ditsatt cannbisrökare är det ytterliggare en fri våldtäksman på gatan. Lägg fokus på saker som betyder något. Visst, jag kommer fortsätta vara nojjig när jag går bakom tjejer på kvällarna, men jag kommer med min bestämda gångstil att passera, och blir kvinnan i fråga rädd när jag gör min slutspurt för hamna framför henne så får hon bli det, jag vet att jag inte kommer röra henne och det får räcka, om hon inte har införskaffat ordentligt med tårgas, knivar, pepparspray, håller i sin mobil redo att ringa någon, eller rent av ringer någon som kan "hålla henne sällskap" får hon fanimej skylla sig själv. Jag ska hem, och förstör jag ditt liv på kuppen så får det vara så, min Bigmac ska ätas varm, och hör sen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
